Våren kom til Oslo med blommor, fågelkvitter, sol, människor i parken och allt det där som sprider leenden på människors läppar.

Allt det där lockade så fasligt mkt att engångsgrillen blev inhandlad. Korv med bröd, filt och en och annan öl blev nerpackat och med släpat till parken för att njuta våren en stund.

Känndes så galet skönt att sitta där i solglasögon och myskläder. Att höra så mkt mer än människoröster och bilar susa förbi. Bara mysa och drömma sig bort en stund. Så befriande att inte ens måsarna som slogs om en brödbit var irreterande, trots att de endast befann sig två meter bort.

Men sen kom bakslaget. SNÖ! Vad hände?! Har snöat två kvällar i rad nu. Inte en solstråle så långt ögat kan nå. Inga fåglar hör man heller. Pricken över i:et blev ett faktum när man dessutom blir sjuk, IGEN! Har nog aldrig någonsin varit sjuk så här mkt som jag varit sen jag flyttade till Oslo.

Känns inge vidare alls att sitta här i lägenheten och lyssna på tvättmaskinen och titta på Hotell Cesar. Jag vet, HOTELL CESAR! Den sämsta serien som någonsin blivit gjord. Den borde förbjudas för att skona alla de sjuka människor som sitter hemma.

Nej, nu ska det diskas och lagas lite mat. Galet roligt, eller inte! Men vad gör man inte för han med stort H?!

See ya

Dags att ta steget och kasta sig in i bloggvärlden. Känns som att jag har kastats in i många världar under den senaste tiden.

Att lämna allt det trygga hemma i Falun och styra fötterna mot Oslo och allt vad det innebär att bo i en storstad. Men jag har ju min största trygghet med mig som lite hjälp på vägen, vem ska annars läsa kartan?!

Känner mig dock som en liten bokstav mitt bland alla stora här i Oslo. Tjejen som inte vet vad ordet stress betyder och bråttom, det existerar inte. Här står jag på t-bane stationen mitt i centrum utan att känna mig stressad. Alla de "stora bokstäverna" Springer som galna runt omkring mig med handsfree i ena örat mp3 i andra och portföljen med den bärbara datorn i handen. Morgonens tidning i ett fast grepp under armen och kaffe i pappersmugg i den andra handen. Och där står jag och funderar på om jag ser ut att gå i slowmotion i andras ögon med tanke på deras tempo.

Men om det nu är så det ser ut så kvittar väl det. För jag tänker inte ha grått hår och va rynkig som en 70 åring vid 30 års ålder!